Minns du

vår grynings morgonljus
vi var rena som kristalldagg
i vår skira blomstergömma
fanns det aldrig någon
sårande tagg


Inget fanns gömt i knutna händer
eller skuggade vår brinnande sol
allt var öppet utsträckt
mot den gök
i ljusa sommarnatten
som hänfört jublande
gol


Nu min älskade

är vi två vissna rosor
i frostig vinterdräkt
som klänger desperata
vid gravens kant
på höstens mogna ved

Vi kommer hit för att
söka saven i träden
o vårens första spirande
unga säd


Men vad finns det kvar att säga
när allt det sagda redan är sagt
när mörkret drar ner
en frusen dimridå
över vår heliga solskenspakt


Vad finns det kvar att se
när våra ögon tåras av is
Vad finns kvar att göra
när vi gått vilse mot murens
kalla fris


Ändå ibland…


Minns du hur det hela började
vi simmade i ett evigt hav av hopp
Nu så fulla av tvivel
att vi drunknar i en isig grav
kropp mot kropp


Vi skämtade mycket om detta
men nu har skämten mist sin pik
skratten fastnar i halsen
på den som är fattig
men förr var oändligt rik


Jag känner att jag kvävs
i lindan
om jag inte talar rent ut
Ännu kan jag smaka doften
av en eld
som är nedbrunnen
askad falnad vitnad
slut


Kan inte leva med dig
i vår sorgsna svanesång
men dör utan dig
med ett isspjut landat
i hjärtats mörka prång


Vad finns kvar att säga
när alla ord är sagda min vän

Vad finns kvar att se
när våra ögon ej vill öppnas igen

Vad finns kvar att bryta
när våra hjärtan är brustna av is


Ändå ibland…


Vad finns mer
att sjunga
när alla sånger
blivit skrivna
till slut

Vad finns mer att se
när vi ur Paradiset
är fördrivna
ut

Vad finns mer att höra
när vår sångfågel
utan glöd

klingar stum o död


Ändå ibland…
 

     ~*~





© Bo Himmelsbåge