Vi grälar inte ens längre
och har sen länge
fastnitade platser
vid tillvarons
slagbord

Hur var det nu med allt ?
känslornas bubbeleufori
vi delade var ju skapade
för en livstid

Var tog all självklarhet vägen?

Ersatt med tusen
trista grå middagar
en snygg bil med
måste-ha proline paket
avkylande puss-på-kind 
samt alltid Mallorca i maj

Vad beror allt på?

teven
(det är ju ändå en 55 tums smartteve)

min feminist-mitt-i-livet-kurs
(du tittar hånfullt på mig nuförtiden)

dina öl med grabbarna
(ja, okej okej, jag har ju filmklubben!)

Fastklibbat som gammalt
intorkat pergament och
nollställt ersatt med
den satans neutrala
trivselartigheten
(vilket ger få möjligheter att spontan-reagera)

En seg sörja av nästan ingenting
lam hänsynsfullhet
slö likgiltighet
seg långsamhet
(det enda som rör sig mellan oss är köksklockan)

När s-å-g du m-i-g senast?

Undrar vad du tänker på
och varför då?
jag frågar inte heller
precis som du

Tar du steget
eller jag?

Två dårars uthållighetstävling
likt ståndaktiga soldater
som avvaktar att nån ska
avlossa den första salvan

Så vi gräver ned oss
i varsin blå soffhörna
mellan skrovlig mur
tystnad i ett ödelagt landskap 

Skyttegrav i rutten lera
där laddas vapen
men hålls säkrade
(för säkerhets skull)

Och vad ska grannar säga?
och de på jobbet?
och våra föräldrar?
och alla vänner?
(vilka kommer bli bara dina?)
och ...alla andra?

Men nu har jag bestämt mig
(känns som första gången)

Jag eldar upp mina kläder
samlar ihop mina viljor
knyter om min inre kärna
och tar klivet genom fönstret

Vågar det sista språnget
seglar ut likt en drake
på stärkta pappersvingar

Och natten vaknar till
blinkar mig till mötes

små löften om en ny tid

                   @