Tio sekunder var tiden man ägde
på ytan av den skjutande kvicksanden
sedan slog glöden, den som solens strålar vattnade
obönhörligt upp genom fötterna på en
från parasollskugga till parasollskugga
syntes människor hoppdansa bort- och mot
adriatiska horisonten som ett azurdaller
där fann vi oss fullständigt förutan former
då två kvinnor steg upp från det turkosa havet
kom värdigt tågande
mot de rödvita parasollerna i legionärstempo
och kvinnan längst bak
med sin högra arm utsträckt
mot baksidan av den främre kvinnans axel
log där hon leddes genom myllret
med svart heltäckande baddräkt
svart kortklippt hår
och slingor av grått insprängt bland allt svart
tågade de i 20…30…40…
jag räknade 55 sekunder
innan de stegat fram till deras parasoll
och kvinnan med erfarenhets-spiggen i sitt svarta hår
hon log fortsatt
på det sätt som bara en blind människa kan le
utan trots
mot ödet
log hon sitt svarta leende
på den helvetesvarma sanden
och jag smakade på det som drev in från havet
och tittade på kvinnan som låg bredvid mig
hon som strömmarna fört mig samman med
för en tid,hit till Italiens östkust
och jag kände hur klimatet smälte samman våra kantiga jag
hur vår hud öppnades och begravde våra taggar i sanden
så drev en vind från havet upp ett virvelmoln
jag satte ner fötterna för att sträcka mig mot handduken
den outhärdliga smärtan tvingade ner mig
svett och sand
och för tio sekunder var vi alla blinda
turister och lokalbefolkning
kokosnötsförsäljare och jurister
kvinnor med svarta baddräkter
och män med banangula speedos
alla låg vi insvepta
i en säckväv av sand, fukt och skoningslös hetta
och jag fick fatt i min handduk och gnuggade ur ögonen
konturerna på kvinnan i den svarta baddräkten klarnade
hennes ögon var öppna
de fanns svarta
vänligt vilande
och såg rakt genom mig
bortom det vi alla trott
bortom vår verklighet
och kvinnan log