Ibland är det bättre att bara sätta sig ned i sin ensamhet och andas för sig själv. Fokusera på syret som kommer in och koldioxiden man andas ut.
För att man faller sönder inuti. Så förbannat, brutalt och obarmhärtigt hårt faller man i bitar. Och organen liksom förkolnar inuti, sprids till aska utan mening.
Något har förändrats. Ja, vad har inte förändrats bara under loppet av en millisekund?
Och man måste fokusera på något för att man inte ska riva bort huden av ren och skär panik (DET BRINNER JU INUTI!),
All luft som känns sträv och metallisk i bröstet, som sakta skrapar loss lungcellerna. Så är inte det nog att man ändå försöker?
En bitter smak av blod i munnen efter käkar som slagit igen mot kinderna. För hårt, för länge, för många gånger. Såriga kinder, sårigt allt allt allt.