Det är några ryttare ute i natt
eller är det mitt sinne som spelar mig spratt?
Jag hör ju så klart deras klapprande hovslag,
i drömmen som väntar där just på en ny dag.
De närmar sig sakta i skritt och galopp,
det ljud jag förnimmer är klippetiklopp.

Sen plötsligt jag vaknar i kallsvettig dräkt,
och undrar egentligen hur jag blev väckt?
Så sömndrucket rusig jag reser mig opp,
och ångesten rider som mara min kropp.
Det var något annat som störde mitt sinne,
nånstans där bakom mitt grumliga minne.

Jag vet att jag hörde att någonting klappra,
likt hovar i drömmen på en ojämner trappa.
Vad är det de vill dessa mörkermän?
jag haver ej sett dem blott haft dem på känn.

Så fort att jag somnar är hovarna där.
med sitt klippetikloppande var jag än är.
Jag hör deras röster i mörker som ljus,
är rädd och förtvivlad, de söker mitt hus.

Rösterna ropar så svagt dock mitt namn,
att sömnen tar över och tar mig i hamn.
Jag ser alla kära min mor och min far,
och glimtar ur livet av det jag har kvar.

I drömmen så ordnar sig allt och blir bäst.
Tills ryttaren närmar sig med stegrande häst.
”Du levde ditt liv slängde undan en del.
du trodde i enfald, du var utan fel.”
Vi har alla här kommit att föra dig bort,
och resan den tar väl en timme blott.

När jag tittar på ansiktet ryttaren har,
är det mig själv jag ser och det ger mig ett svar.
Kanske livet blir lätt om jag nu sitter upp,
uti sadeln han bjuder och ej vaknar upp?

Mitt sinne blir dimmigt jag tar ett beslut,
att en ridtur med döden är alls ej ett slut.
När det slutet väl kommer, jag känner mig trygg,
sitter säkert i sadeln bak ryttaren rygg.
Det är då som jag minnes de mina och världen.

Den ritten som kallas:
Den sista färden.


Copyright" (©) Peter Boman 2020-12-17