”En dag vaknade jag upp med en stark känsla för att springa, så jag gjorde det.” Ungefär så svarade den japanske författaren Haruki Murakami, på en journalists fråga om varför han som 33-åring började springa. Han pratar om samma ingivelse då det gäller hans skrivande, det som startade under tiden han som 29-åring tittade på en basebollmatch. Och så var det också för mig. Även om det naturligtvis är en process, så fanns det bara där en dag. Lusten att springa. Att den sedan föll bort nästa dag och återkom långt senare, det är en annan sak.

Förra våren infann den sig igen, känslan, lusten att springa. Och för att det inte skulle bli som alla andra gånger så ställde jag mig själv mot väggen genom att betala in mig till Stockholm Maraton. Som ett skadat gammalt kylskåp pös det ur min 42-åriga kropp vid ansträngning och jag försökte på alla sätt jag kunde lura mig själv. Jag pausade löparappen och gick uppför backarna. Självbedrägeriet var både fullständigt och totalt. Det hela var mycket tragiskt. Men kontinuiteten jag tvingade mig själv till gjorde ändå att jag gick framåt.

Och en varm sommardag stegade jag faktiskt in tjugotvå kilometer. Längre än jag någonsin tidigare sprungit. Mycket fyrkantigt damp jag med stumma vader ner i min soffa och skrev en dikt om ett monotont vansinne och en befjädrad smärta. Dikten bestod mest av en massa abstraktioner och i sanningens namn var den väl högst medelmåttig. Men slutraden: ”Mitt mål är min känsla”, tycker jag fortfarande håller och beskriver essensen av det som jag fortfarande känner inför min löpning.

Den som trots min ormrädsla började med gå-lunkande pass långt inne i skogen. Där klampade jag mig svettigt fram med Marty Feldman-ögon över stigar där det fanns nästintill noll risk för att möta en människa. Det hela liknade den där känslan då jag kom ut från biblioteket med en trave Kristina Lugn-böcker i min famn och mötte en före detta arbetskompis som inte uppdaterat sig om rörelsen som skett i mitt liv. Att jag numera skrev dikter och var fullkomligen besatt av att läsa och förkovra mig. Känslan var som om jag blivit påkommen med något. Som om jag stod där med famnen full av Östtysk hårdporr. Något som jag också tyckte att hennes blick bekräftade. Den som typ sa: Jaha, du har blivit en sådan där du.

Såhär i efterhand så förstår jag ju att allt naturligtvis låg inom mig själv. Hon brydde sig naturligtvis inte ett skvatt om mina böcker. Möjligen var hon förvånad över att jag läste, men inte mer.

Men ändå, såhär tror jag många känner till en början när man kliver ur de trygga ramar som man själv och människor i ens närhet anser definierar ens jag. Då kan det kännas både lite skrämmande, skämmigt och gud vet vad med de där förstagången-grejerna: Gymbesöket, svängen med mc-gänget, ett hastigt och mycket svårartat intresse för japanska krukväxter, en flackande blick och ett kvardröjande vid bibliotekets lyrikhylla, ett blogginlägg, eller varför inte en helt ovanlig löprunda.

Men nu är det nästan tvärtom, och jag skriver nästan här, för det är verkligen beroende på dagsform. Men vissa dagar känner jag mig faktiskt som en OS-löpare i mitt 5:30 min/km-tempo fast jag naturligtvis förstår att det går mycket långsamt och fortfarande måste se ohyggligt kantigt ut i vissas ögon, så känns det bra. Det spelar liksom ingen egentlig roll hur det kan se ut i andras ögon längre. Och varför ska man egentligen skämmas för att nivån är låg? För att man gör något som ligger i tvär kontrast mot den människa man var tidigare. Varför ska man skämmas över utveckling?

Nej, jag slutade med det och gick istället med i en löpargrupp, köpte en pulsklocka och gjorde en massa andra helt sjuka saker, samtidigt som jag berättade för alla jag mötte om att jag skulle springa Stockholm Maraton. Reaktionerna var blandade men de allra flesta stöttade mig och tyckte det var en härlig utmaning. Och jag gick faktiskt i mål den där dagen i slutet av maj på 4:33:35. Stolt och glad anmälde jag mig till Stockholm Ultras sprintdistans. Den över 50km. Två inkluderande och fantastiska arrangemang som jag hoppas få möjlighet att upprepa 2016, med den skillnaden att jag hoppas kunna lägga ytterligare distans på Ultran.  Tänkte belöna mig själv med en startplats till 75 eller 100km-loppet, beroende på hur träningen gått under året och vad som åtminstone teoretiskt kan vara genomförbart. Om jag nu når delmålet, att springa in under fyra timmar på maran.

Blotta tanken på sjuttiofem eller etthundrakilometer löpning spänner upp en ogripbar och monsterliknande stålkonstruktion för mitt inre. Det hissnar i magen. På ren svenska så skrämmer det skiten ur mig. Men jag rör mig ändå med en nästan skrämmande självklarhet mot den där attraktionen. Mot de där osynliga bubbelliknande vagnarna som skickar människor genom molntoppar och djävulsdalar. På räls genom korkskruvar av emotioner och smärta, vilka måste kännas evighetslånga när man väl är inuti dem. En dag ska jag in i en av de där bubblorna. Kanske når jag inte upp till gränsen för att åka den där attraktionen riktigt än. Men en dag ska också jag befinna mig där och få med mig en känsloresa som jag kan bära med mig för resten av mitt liv. Kanske redan till slutet av nästa sommar. Om jag nu bara kan klura ut hur jag ska lägga upp min träning för att nå dit. För att bli starkare och nå delmålet, under fyra timmar på Stockholm Maraton.

Mitt mål är att skriva om processen dit, dels för att få kontinuitet i mitt skrivande. Att träna mig till vettiga skrivrutiner. Men också för att möjligen kunna dela med mig av hur jag har rört mig fram mot mina mål. Riktigt hur det ska ske vet jag inte, men jag tänker försöka  mig på att svamla på här en stund , och förhoppningsvis får jag återkomma med hur det gick med allt till hösten/vintern.

Ett steg i taget, precis som vi springer. Och jag förstår i mina nyktra stunder att jag aldrig kommer att springa som Jonas Buud, Anders Szalkai, Linus Holmsäter eller Kajsa Berg -helt oavsett min OS-känsla. Men jag kan faktiskt delta i samma lopp som de, under Ultran var det tillochmed så att mer erfarna löpare tog sig tiden att fråga hur det kändes när de sprang förbi. Snabba rackare. Ultrarävar som kom med pepp, råd och komplimanger för att höja min energinivå. Och i vilka andra idrotter händer det!? Något som i mina ögon definierar stora idrottsmän. Ödmjukheten. Att se den mindre erfarnes kamp, och att sedan faktiskt i ett lopp ta sig tiden. Det är stort. Och sedan frågar folk varför jag valde långdistanslöpning. Jag kommer inte heller för den delen att skriva eller läsa som Kristina Lugn. Något som inte heller är ambitionen. Den är att utvecklas inom mina egna ramar av det som jag nyligen hittat. Skrivandet och löpningen. Att under den resan få inkassera det där som rent faktiskt egentligen betyder något. Hälsa och upplevelser. Utveckling och återkoppling. Skrivarflow och löpareufori. Men också träningströtthet och skrivtorka. Musarm och löparknä. Mitt mål är ändå fortsatt detsamma. Den eviga raksträckan. Den abstrakta startsträckan som skar genom skogen och mitt medvetande den där dagen i juli när skogen skurade mina sinnen och asfalten tog mina mått.  Min eviga början. Avslutningsraden.

Mitt mål är min känsla.