Det enda jag vill ha är bekräftelse
det är en drog som jag kräver
ett gift mitt blodomlopp slukar
livsglädjen är i ett elixir
helt beroende av utsidan
inbördes beundran
jag står hjälplöst och faller
utan er, ingen av er vet
jag övertygar om motsatsen
ambivalensen skiner igenom

Korridorer blir tunnlar så svarta
det blixtrar framför ögonen
jag kan inte längta tänka
jag bara
känner, känner, känner
det dunkar så hårt
kryper
om jag bara kunde göra dig nöjd
varje sekund skall vara din
inte en brist bara en fröjd

Ändå blir det fel
jag känner tills jag kollapsar
men många andra tänker fort
jag kan inte förstå
tungbrädans mellanläge
om jag bara kunde ge lite mer
bekräftelsen om att jag är värd
flyter genom blodet upp i huvudet
känslan är en befrielse

Det är så enkelt men ändå så svårt
älska dig själv som du älskar andra
min devis har alltför ofta låtit;
hata mig själv och avguda er
ni är mitt elixir och jag är er
Jag kapitulerar.