Hämtade Wiggo hos U i morse efter jobbet. Snabb promenad och frukost innan säng. Vaknade 12:30, somnade om och klev upp runt 15. Och inte en enda gång har han klagat eller försökt väcka mig. Tyst har han tassat runt eller sovit, som om han förstår och sätter sina egna behov åt sidan. Han är helt fantastisk denna varelse. Helt fantastisk! Och att lämna han hemma på veckans långpass efter att tvingat honom till inaktivitet hela dagen, det går ju naturligtvis inte.

Jag packar ner torrfoder i en tom cremefraicheburk och fyller ena vattenflaskan i camelbacken till Wiggo och den andra med sportdryck för mig. Det bör bli mellan 14-20km. beroende på hur han ser ut och hur less han blir. Sedan är planen att lämna honom och sticka iväg några kilometer till.  Vi tar det lite som det kommer då han aldrig sprungit så här långt tidigare. Åtta kilometer och bara glada miner. Åtta kilometer. Det motsvarar ett varv på Ultran. 100km innebär tolv varv och en liten trudelutt. Är det verkligen möjligt för mig? Nu går vi 2-300 meter och direkt flyger han ut mot gräset. ”Kom igen Wiggo”, nu kör vi igen säger jag. Lojt börjar han trava, men efter en stund så släpper segheten och han verkar tycka att det är, om inte roligt så åtminstone okej.

En medelålders kvinna med långt cendréfärgat hår som böljar nerför hennes vita vindjacka går framför oss. Wiggos torrfoder skramlar i min ryggsäck. Min andning är aningen mer forcerad än vanligt på grund av backen vi nyss aktivt stegade upp. Hon vänder sitt huvud lite åt sidan när vi närmar oss och rör sig trevande åt motsatt håll. Nu är jag 4-5meter bakom henne och det känns inte bra. Det känns obehagligt att hon förmodligen känner sig illa till mods på grund av mig. Jag vill säga: ”Hej vi är inte farliga, det kanske ser ut så med min camo-tröja, min svartröda camelback och Wiggos camo-sele. Jag är lång, jag frustar och jag ser kanske stridsberedd ut med grejerna jag bär. Men vi är inte farliga.” Jag springer om henne och rör mig långt ut mot sidan av gångvägen samtidigt som jag söker hennes blick då jag passerar, men jag lyckas aldrig nå henne.

12 kilometer, vi stannar och jag häller ut några av Wiggos kulor på marken och fyller på vatten i den tomma cremefraicheburken. Själv tar jag en banan och några klunkar sportdryck. Vi kommer igång rätt bra efter stoppet. Han är med och drar nu snabbare än vad jag vill springa. Släpp av Wiggo. Du har minst 6 kilometer kvar att springa. Vi tar oss ut från cirkulationen runt sjön och springer den tråkiga raka uppförslutan hemåt. 18km och hemma i lägenheten. ”Här, lite fler kulor och vatten.”

”Puss Wiggo. Puss. Tack! Bra jobbat kompis. Vi syns snart.” Jag låser dörren och springer rekreationssträckan jag brukar köra med Wiggo nere vid kyrkan. 7-8 kilometer brukar det bli. Jag känner mig ovanligt stark. Märkligt. Jobbat och åt inget vidare innan vi stack iväg och ändå har jag nu sprungit 20km och känner mig faktiskt helt ok.  Jag ska försöka få till längre pass framöver. Pass på 3-6 mil behöver jag om 100km-ultran ska vara realistiskt. 50km som jag sprang i somras gick ändå bra. Dagen efter kände jag mig inte alls särskilt stel och var faktiskt - sjukt nog - löpsugen. Men loppet sög naturligtvis kraft, jag var rätt trött och mådde illa sista varvet och hade frossbrytningar trots värmen. Natten innan loppet hade jag inte sovit en minut. Värmen i rummet och ungdomar som körde någon sorts Vm i Explorerdrickning till 5:00 på morgonen säkerställde min nollade sömn. Bizapartments Gärdet blir det inte nästa år. Ska jag springa längre än jag någonsin sprungit. Ja dubbla min tidigare gräns. Då måste jag sova natten innan.

26 km, jag går de sista 200 öppnar dörren och där står han och viftar med sin svans. ”Tja kompis, ska vi fylla på med kalorier?”

Antal km: 26,22      Min/Km: 6:16     Dagens läxa: Långsiktig planering