Snett över min axel
har jag den
till höger
bakom tjärnen
bygger upplysta vita väggar
löften
jag undslipper
viker av
till vänster
och runt
över brons bläcksvarta vatten
springer jag
med markören snett under mig
drar runt hela byn
blundar helt hastigt och minns
födelse och död
kyrkklockorna
hjärtslagen
hur livet klockar döden
och hur ofta det mäter fel
innan jag återigen närmar mig
det som en dag
kommer att suga in också mig
helt oavsett hur jag springer runt
i alla väderstreck
ligger dödslöftet, vitt och unisont
och en dag ska jag faktiskt ligga där
hotande för de levande
utan löparskor och pulsklocka
stilla som en osynlig konstant
och på gräset över mig
kommer människor att gå
utan att veta
vad namnet Robert en gång bar
jag kommer vara en av de döda
och saliga änkor och sällsamma gubbar
smygrökande tonåringar
pissande gråhåriga taxar
och skallrande små pudlar
kommer alla att stå där över mig
bjäbba och muttra
plantera någon trött blomma
eller tända ett ljus i min närhet
och någon utav alla dessa människor
kommer en gång uttala meningen
den som jag alltid tänkte under mina dagar
människor med en strimma frid i sina huvuden
kommer att titta upp och säga,
vilken vacker kyrka i stillhet här står
innan de bryter upp
splittras och går vidare
kring kyrkor