Distans för mängd, och jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot passet efter nattens jobb. Trots att solen för dagen sprängt fram genom allt grått så känns det mycket motigt. Det är nästan den där känslan från då man var rökare och vaknade efter en fest med en mycket suddig början och cigaretterna var slut. Frusen och skallrande med den bedövande insikten att man var tvungen att ta sig ut. Steget över tröskeln. Gyttjiga kängor i en skyttegrav där verkligheten lömskt väntade på att överfalla och slå en mot marken. Den nyktra skräcken. Eller nej… Jag har stått bedövad och livrädd i det gyttjiga diket så många gånger förr. Det här är inte ens i närheten av det helvetet, en svag förnimmelse, om ens det.

Visselpipan ljuder. På med skorna och över kanten för 30 minuter i grön zon inneslutet i 5 minuter upp- och nedjogg i blått. Överkomligt. Men ändå, jag är ju så förbannat trött. Och sedan har jag löpstyrkan som väntar på mig hemma efter passet. Och disken, och allt hundhår som ligger överallt, posten, reklamen. En kilram och en canvasduk som jag börjat sätta ihop ligger på vardagsrumsgolvet framför tv:n. Där finns brandvarnare, skruvmejslar och olästa tidningar på köksbordet. Min diktsamling som jag hoppas jag hinner släppa i november ska korrekturläsas och redigeras för absolut sista gången – hoppas jag- innan tryck. Jag borde egentligen åka och handla, och någon form av mat måste jag också hinna med att göra. Kan jag inte bara få svälja ett piller för att täcka mitt näringsbehov och vifta med fingrarna så allt vitt glasfiberliknande hår försvinner, tillsammans med disken, tvätten och allt annat av det där som måste fixas. Jag vill ju bara springa, skriva och känna mig någorlunda pigg för att kunna vara social den tid som blir över. Hur mycket begärt är det? Tänk om jag åtminstone slapp de här förbannade jobbnätterna.

Tyst på dig! En sak i taget. Nu ska jag springa. Jag tar på mig den fortfarande fuktiga camouflagefärgade funktionströjan från Nike och de svarta Adidasshortsen. Jag gillar den där tröjan, den andas, känns lätt och trycker på exakt rätt sätt mot huden. Inte för hårt som en del funktionströjor gör och inte för slappt så det skapas friktion då man springer. Exakt rätt. Nästan som en andra hud känns den, den var rätt dyr men är värd varenda krona.

Jag snörar på mig Adidas Tempo Boost-skorna och går de två trapporna ner. Innan jag går ut står jag på huk i trapphuset med mina händer på knäskålarna och gungar runt i cirklar. Måtte inte grannen komma ut nu då. Jag orkar inte prata, än mindre förklara mig.  Det jobbiga mentala tar sig uttryck direkt i min löpning som känns yxig och stel. Jag kommer på mig själv med att titta på klockan efter 3 minuter. 37 minuter kvar bara. Rörligheten bryter nog fram med svetten, det brukar vara så. Vad jag flåsar. Jag gör ofta det i inledningen av ett pass har jag märkt. Det är som en gammal maskin som måste ångas igenom för att riktigt komma till sin rätt.

Vad var det nu de sa på den där Youtube-videon? Ett sniff genom näsan för varje steg och sedan ut genom munnen. 4-takter. Sniff, sniff, sniff, sniff och sedan ut genom munnen. Ja, kanske. Sniff, sniff, sniff, sniff och sedan ut. Äsch det låter helsjukt. Jag låter som en springknarkare från Coca-Colombia och det känns verkligen inte naturligt. Men tanken är rätt, jag bör se över min andningsteknik. Långpassen har jag ju tänkt använda som en del till detta. Aktiv andning. Mindfulness. Rekreation på ett sätt. ”Loose your self” med Eminem den ultimata löplåten, var läste jag det? Den måste jag lyssna på då jag kommer hem. Jag kan lyssna medan jag kör styrkan. Skitbra! Tjugo minuter, nu vänder jag hemåt.

 
Antal km: 7,29                 Min/Km: 5:30                     Dagens läxa: Naturlig andning