Det var regnperiod när vi kom till afrikas horn. Men dagarna då var som en svensk sommar. Små ödlor lekte vid vårt fönster och hundarna utanför varnade oss om okända kom. Tuppen, ja då ler jag, han väckte oss vid exakt samma tid varje morgon, klockan 7. Visst hade vi det bra. På morgonen gick jag ut på verandan och varje morgon kom kvinnor och gav mig starkt kaffe och färskt bröd med ägg. Någon bäddade våra sängar och mat fanns i överflöd. Ibland promenerade vi till någon restaurang, pojken som putsade skor, honom såg jag varje dag, var han ca 12 år gammal, som mina barn? Skorna blev snabbt smutsiga och dammiga. Kanske skulle jag bett honom om att putsa mina skor och räckt fram en stor sedel. Mina döttrar skickades till de finaste hårsalongerna i stan. Kontrasterna var stora. Jag glömmer aldrig en annan pojk utanför en fin restaurang. Kanske i 8 års åldern, sittande på marken med en smutsig pläd omkring sig.

Jag gick bara förbi... 

För vem av alla tusentals barn ska jag rädda. Gator fulla med hemlösa, barn överallt som lever där de sitter och tigger till mat, för att överleva. Jag önskar att jag gjorde mer. Men vem är jag. Jag måste skydda mina egna barn i en annan miljö än i sverige. I addis överlever den som kan. Här finns inga genvägar. Jag kan inte rädda alla jag ser, så är det bara. Men visst gör det ont. Ibland längtar jag tillbaka till kaoset. Jag saknar den vackra miljön, trots dammiga gator och fattigdom, men kommer jag tillbaka? Nej...det var då, minnena lever kvar och så måste även vi göra, även om Sverige är kallt och kyligt, men vi måste fortsätta att leva...