Fingret vibrerar. 44,45,46,47... Till 60 håller jag, har klockan inte gått i gång vid 60 så skiter jag i det här. Tummen skiftar färg och går mot något mer rött och sedan vitt under nageln där den pressas mot gummiknappen. 65..68..76.. Polkagristumme... Adidas Smartrun, vilken förbannad frustrationsklocka. Smartrun. Mer utav teknisk hjärndöd frustrationslöpning, skulle jag säga.

Jag slänger tillbaka klockan i den grön-svarta asken av förhoppningar som den kom i, snärtar ner locket och går och byter om. Mitt i så testar jag igen. Det riktigt sprakar i nageln av mitt envetna tryckande, länge pressar jag och sedan direkt efter, en mycket bestämd och hastig intryckning igen, och jo, se där! En vibration och kort senare tänds faktiskt displayen upp med den omisskännliga Adidas-loggan. Där fick du. Adidas, de borde vara mer rädda om sitt renommé. Släppa buggiga produkter är en katastrof. Inser de inte det? Att det skadar märket över alla deras produktioner.

Ute har ett hastigt väderomslag ägt rum och det känns nästintill varmt. Den chockartade kylan som barrikaderat oss så länge har äntligen dragit sina köldkanoner mot något annat ställe. Ryssland, förmodligen. Stanna gärna där. Klistrig snö under mina Icebug Pytho2, de är inte riktigt lika tunga som mina andra Icebug Anima och håller slasket effektivt borta. Men riktigt så har det inte hunnit bli ute. Än. Searching gps… Det tar nästan fem minuter, fast det gör inte så mycket, då jag alltid börjar med gång för att värma upp.

Men nu är jag varm, kan du nu lokalisera pulsen så vi kan dra iväg någon gång? Förbannade klocka! Jag försöker hålla handleden rakt, stå stilla och vänta, men ingenting. Igen kör jag igång hela proceduren med att starta dagens träningspass. Searching gps… Och sedan den här förbannade blåsten. Kall, frustrerad, förbannad och alltför många minuter senare plockar den äntligen upp mina förhöjda nittionio slag i minuten.

Försöker hålla pulsen nere i blå zon, det vill säga under 165 slag i minuten för att inte belasta för mycket. Min strategi för den närmaste tiden, lågpulsade pass och styrka. Första femhundra meterna, och det känns faktiskt helt okej. Värmen och glädjen börjar fylla mig. 164,165,169,170,169,172 och jag tvingas slå av till något som möjligen liknar löpning.

Mycklingstjärnen på andra sidan vägen, gångbanan nedanför radhusen med fler människor än annars vanligt. Vårlik känsla. Och jag känner mig hämmad, jag vill släppa iväg, åtminstone en aning. Jag försöker tänka på att upprätthålla ett mjukt rörelsemönster, att springa ekonomiskt och ta ut steget utan att för den delen forcera. Det går inget vidare. Pulsen tickar upp och jag måste hela tiden bromsa in. Det måste vara en tragikomisk syn. Mina rörelser är löparmässiga, fast förkortade och mycket långsamma. Jag rör mig knappt, och sedan den här förbannade blåsten som hela tiden gör mig yr. Ynkligt är det. Vad jag har tappat. Det är helt enkelt inte sant. Helt sjukt! Handflatan över jackärmen, 123 slag i minuten?! Okej, klockan måste vara uttråkad. Mycket riktigt tickar den ner mot 93 innan den sedan vänder upp till 185. Hjärndöd som sagt.

Jag försöker låta bli att tänka på den under hela stigningen. Idag kommer det inte att bli en mil. Det går på tok för långsamt. Klockan, jag kan inte låt bli, och nu verkar det rimligt, 163 slag i minuten, tempo 7:22! Stockholm Ultra joggade jag runt på fem och en halv timme i ett medeltempo på 6:44. 7:22, det är något obestämt mittemellan gång och löpning, snabbt trippande skulle jag vilja kalla det. Men vad gör man? Bygger, hoppas jag ändå att jag  gör. Någonstans måste man börja.

Främlingslegionen, jag har varit inne på dem tidigare -tror jag, också de marscherar ju mycket långsamt. Fast trippa skulle jag kanske inte kalla det. De rör sig mer värdigt maoriskt med ett mycket militärt tramp. Men ändå -eller kanske tack vare deras långsamma marsch- tar de sig ändå fram. Enorma sträckor. Hur irriterande det än känns måste jag försöka ha tålamod och inte slå mig så hårt i skallen. Varje steg är ändå ett steg framåt. Och som också främlingslegionärer följer order oavsett odds, gör också jag det. Följer mitt hjärtas order. Det finns i egentlig mening bara en väg.

Jag sätter mig framför datorn för att titta igenom passet med  min smoothie och får upp Sync Error på klockans display. Jag slår av, och försöker sedan slå på den. 44..45..46.. Polkagristumme och 4,2  mmol i blodsocker. Att klockans finstämda elektronik nu faktiskt fortfarande kan mäta tid är ett under. Och mellan den tilltagande huvudvärken och de blåa blixtarna framför mina ögon tänker jag, det här är inte värt det. Alla denna frustration över att den inte fungerar. All denna missriktade energi.  Och när den väl gör det- ”fungerar”, så lägger jag energi på att försäkra mig om att den verkligen är med. Nej, det får vara nog nu. Med ett besynnerligt lugn drar jag ur klockans USB-kabel ur datorn, spänner ur klockan från dess laddare, lägger den i asken igen  och klickar sedan upp webbläsaren. Garmin Fenix 3, dig har jag sneglat på länge. Väldigt länge. Alltför dyr har jag tyckt, samtidigt som jag trott att det ändå ska gå med det där hjärndöda. Pengar, även om jag inte tjänar så mycket som vårdare så kunde jag för inte alltför längesedan bränna samma summa på krogen utan att blinka. Märkligt det där. Hur vanor och livsstil får en att förhålla sig till saker och ting. Nej, det här är för hälsa, för utveckling och för att slippa fortsatta frustrationer. Fenix 3, välkommen, kom snart, sitt på min handled. Tiden och jag, hjärtats order, marschen fortsätter. 

Antal km: 9,71       Min/Km:7:12          Dagens läxa: Ett steg i taget