jag gömmer mig bakom orden
bygger in mig i bisatser

staplar verb på adverb allt högre

som om tomrummen gick
att sudda ut

trasslar med meningarna, böjer adjektiv
tills jag glömt
hur det var från början

jag är livrädd

de säger att när orden tar slut,
först då hittar man sig själv,
i det ordlösa tysta

men tänk om det var allt jag var?
ord och meningar,
och sen efter punkten,

inget mer.