Jag brukar förstås försöka leva som jag lär.
Exempelvis blir jag ibland mobbad eller hotad till livet.
Och har blivit utsatt för det under årens lopp.
Jag har bara inte anmält det.
Så det finns ett mörkertal.
Det är inte alla som anmäler saker.
Man kanske tar det själv.

Ibland går det att ta hand om saken själv också.
Ibland har jag blivit mobbad, av någon som inte förstår bättre.
Hade personen förstått hela effekten av behandlingen så hade den personen förmodligen inte mobbat mig.
Precis samma med folk som mordhotar någon.
Om jag blir hotad till livet så kan det ske på olika sätt.

Det kan vara någon som vill att jag gör något.
Det kan vara någon som vill att jag låter bli att göra något.
Det här lär mig saker, om jag inte gjorde eller visste, så vet jag då.
Man kan välja att anpassa sig eller inte.
Det mesta handlar om att anpassa sig, efter miljön en lever i.

En sorts överlevnadsstrategi.
En del verkar ha den och andra verkar sakna delar av den.
Själv gör jag saker för min egen skull, aldrig för andras.
Även om jag påstår ibland, eller om andra säger det, så har jag ju ansvaret för det jag gör.

Alltså är allt jag gör mitt eget ansvar, det är ju jag som gör saken.
Så när annan säger till mig att göra den en tjänst, handla exempelvis, så är det ju jag som väljer vad jag skall göra och om jag gör det, vad jag väljer att göra.
En sak som jag ofta inser är att den som hotar med något mot mig, är stressad.
Stress är det som oftast är orsaken till att saker händer.

Vad som händer utlöstes av att någon måste komma ur en situation, om den är negativ.
Det som utlöser att den hotar alls är stress.
Alltså tar jag bort det som gör den personen stressad.
Hotet kan jag strunta i, det är ju bara en förklaringen till stressen.

Om det som utlöser är självupplevt eller om någon sagt till dem att jag är skyldig eller troligen är den som bär skuld.
Om det handlar om att städa så städar jag eller närstående, det område och det skräp som utlöser stressen.
Jag säger kanske innan att det här har inte jag gjort, men den som kommer efter mig möts av att den är ostädad, om den är det.
Alltså städar jag platsen oavsett den är städad eller ostädad när jag kommer.

Det är ju ointressant för den som kommer efter mig, vem som har 'ställt till'.
Därför städar jag alltid, med eller utan andra, för att gå säker.
Men det är också för att må bra av det, oavsett någon säger något eller ej.
Skit samma hur det ser ut hemma, om jag är någon annanstans håller jag rent i lokalen, om så är möjligt.

Det har alltid (1) varit mig främmande att lämna saker efter mig i verkligheten, det vill säga allas vårt vardagsrum, om det är skräp som jag kan slänga själv.
Annars kan jag fråga varför någon fimpar eller slänger annat skräp på marken.
Att det beror på dels att de saknar självrespekt förstår jag.
De kan väl respektera andra, exempelvis andra som lever i samma vardagsrum som de och det samtidigt inte är hemma.

Att slänga något på marken, oavsett hur andra gör och oavsett hur stort det är, är att inte visa sig själv och andra respekt.
Det är vad handlingen talar om för mig.
Skulle de annars göra det?

Kan någon som har respekt för sig själv och andra, slänga något på fel ställe?
Man kan göra det för att någon har som jobb att städa ute.
Man kan göra det för att få eller ingen säger ifrån.
Man kan göra det för att man misstar 'allemansrätten', som bara existerar i Sverige, med att slänga skräp omkring sig.
Då har man läst på dåligt eller inte alls.

I allemansrätten står det att man skall göra rätt för sig och be om lov.
Peka annars gärna ut stycket som handlar om att man skall bära sig åt som en kriminell.
Det är förbjudet att slänga skräp omkring sig.
Som papper, plast, olika materiel och däri ingår att kasta eller trampa på en fimp.
Det är också förbjudet att ha ihjäl någon.
Ändå händer det.

Man kan bli upprörd för mindre, eller kan man?
Det går att kasta lite skräp, någons arbete är det ju att plocka upp det.
Sedan kan man gå hem till någon och förfasa sig över att någon dumpar giftigt avfall, att tvåhundra människor drunknar i Medelhavet eller att två skådespelare blir mördade i sin bostad.

Men bära sig illa åt själv kan man, om man väljer det levnadssättet.
Man har alltså ett val, ja eller nej, oavsett omfattning.
Om man väljer att inte skräpa ned så har man gjort ett aktivt val.
Att visa omgivningen att oavsett vad jag gör i vanliga fall, hemma exempelvis, så städar jag i alla fall 'borta'.

Respekt kallas det som man gör av hänsyn.
Till andra, till omgivningen och för att man väljer det själv.
Om du inte visste det så lär du dig av livet självt, med tiden, kanske.
Att sätta sig i respekt genom att hota går också.

Åtminstone en tid, tills man själv blir utsatt.
Tills man hamnar i gravens djup.
Då spelar det ingen roll längre.
För då kan man inte påverka något alls.
Andra gör det.

(1) Åtminstone som jag minns det, om jag alls minns det, så länge som jag kan minnas. Exempelvis om det är i nedre barndomen och inte bara 48 timmar.