Människorna tittade ut mot bladen
några upphöjda andra jordnära
och primörerna brände deras tungor
medan åkern smakfullt vinkade tillbaka
Mot mörkrets klingande kristall
drog den ånyo in sina talande händer
under konturtäcket mot våren
resterna ur grishinken skulle återkrävas
skallrandet skulle en dag slutgiltigt stanna
struphuvudenas klockande, sorlet
händerna på de som höll om glasen
all tid skulle alltid äta sig mätt
Så lät den mustiga rundgången
klistrat mot kanten av gnistrande porslin
fanns skalet för en stund
innan alla stärkelser släppte
hasade ner och spreds
som skit 
över ett liknöjt landskap
där satt åkern fast och vinkade
log, mot nytt folk i fönstren