Vi iakttog varandra. Världen och jag.
Två rektangulära glasskivor
och en tunn gasspalt skilde oss åt.
Likväl förenande oss.

Världen lät sig villigt genomskådas,
avslöjande några avgaspinade träd,
kringblåsta plastkassar i
snärjande frihetsspretande grenar.
Jag bläddrade i min tidning. Greenpeace.

Världen lät sig villigt genomskådas.
Den visade på några pojkar
tävlande med radiostyrda
elektronikspäckade bilmodeller.
Jag läste högt ur brevet
från Kodjovi, mitt moderlösa
fadderbarn i Lome, Togo.

Vi iakttog varandra. Världen och jag.
En bukig rektangulär TV-skärm
och ett soffbord på hjul skilde oss åt.
Likväl förenande oss.

Världen lät sig villigt genomskådas.
Den demonstrerade tortyrens offer
och existensberövade människors
för alltid okända öden.
Jag tände det Amnesty-dekorerade
ljuset på soffbordet.

Världen lät sig villigt genomskådas.
Den rullade upp krigets fasor,
kvinnornas vanmakt, barnens
naket anklagande ögon
och männens sargade kroppar.
Jag tog fram familjebibeln,
arvegodset (också den rikt illustrerad).

Strömmen bröts. Skärmen slocknade.