Ett postum till nattens spelmän och de toner som en gång ljöd:
Nu talar bara vinden och ödsligheten; bland ruinerna svävar minnena av det som varit, men ändå finns kvar.
Glädjen och skratten som kommer och går - ekar någonstans - i ett gigantiskt mausoleum.
Väntar på förlösning..
Sen hörs liar som susar och sveper över fälten.
Daggvåta fioler och knarrande golv, sång och skrik.
Källan sinar aldrig