Armar, ben, kroppar och hår

långsamt tar de plats i luftrummet

kropp möter kropp på golvets bläcksvarta spegel

händer sträcker fram längtan ur en gest

tas emot som en spegel med avstånd, flykt och nedstämdhet

De kan inte älska

Två magnetiska kroppar söker i varandras närmanden

kärlek

två motpolers förvirring när de möts

Väggarna söker kontakt med golvet, ljuset är lamt

försöker visa riktningen och stoppa flykten

men lägger sig ned i mellanrummens nej

I den smala strimman ljus sjunger ett ja

Taket äter syre

kroppen sprattlar på golvet

de långa armarna kramar sin kropp

kramar ensamhetens ensamhet

ja

nej

De vita smala benen är grenar i en storm

Bryts och faller slutligen mot det bläcksvarta hårda golvet

väggarna applåderar

deras försök

tills trumhinnorna brister av tacksamhet

Golvet skakar av ensamhetens bekräftelse

kropparna vill mer

De väntar på att vingar ska växa ut