Flyter sömnigt,
Fram i svärta;
Genom kallnad,
Åldrad brisad,
Av tomma ljusår.

Bucklig farkost,
Utan bränsle,
Svävar sakta,
Till varningsljud,
Av våldsam tystnad.

Alltid ensam,
Kryosömnen,
Utan syre,
Tappat hopp,
Att finna liv.

Så en gnista,
Glimt av kvarts,
Kristallkapseln,
Växer fram,
För min syn.

Där sitter du,
Med Saturnus ögon,
Fästa vid mig,
Och ditt leende,
Får mig vibrerande.

En hel rymd,
Att missa dig i,
Men krafterna drar,
Och vi möts ändå,
I mitten.

Stöter plötsligt,
Ihop och blöder,
Och tillsammans,
I kosmos utkant,
Vid alltets centrum,

Blir vi supernovan,
Som föder ljuset,
Igen.