Jag vattnade ihjäl mina växter.
Varje gång jag gick förbi så fick de litegrann.
Någonting för att hålla sig vid liv.
Jag menade så väl.
Ingen skulle behöva vara törstig.
Jag underhöll det självklara behovet.
Vi behöver så mycket.
Ibland ges det ut i små portioner.
Ofta. För att inget ska torka.
För att ingen ska dö.
Jag gav.
Men jag ställde aldrig frågan.