Min trötta själ förbluffar mig med uppgiven nakenhet,
Brännmärkt av självförtret,
Allt som gör ont i mig du vet.

När allting rasar inuti där jag gömt mig i mitt fort,
Då mitt förnuft det känns för kort,
Då jag är redo att tyna bort,
Ord blir felvridet och torrt,

Fast det.
Inte är så.
Jag faktiskt menar.

Då och då kan jag ej känna det lugn du har för mig,
Och det känns så fel mot dig,
För det finns där i hjärtat i sig.

När det mörka inuti gör mig blind för att kanske,
Se det avslappnade du kan se,
För spänd i hjärtat för att le,
För trött för att kunna be,

Snälla se mig.
Inte skevt.
Och fel då.

Ångesten som kryper gör små sprickor i mitt kärl,
Skapar ringar på min själ,
Fastän jag menar väl,

Tappar jag fotfästet och beter sig som en klant,
Då vet du vad som är sant,
Bara säg "din jävla fjant",
Låt mig sitta på min kant,

Så att jag.
Får tänka tills.
Jag ser klart.

Blir du ställd för att jag slungas in i ett utspel,
Stäng inte ut mig och bli stel,
Jag vet det kan bli fel.

Om du märker något krokigt som vibrerar ur min kropp,
Förlora inte hopp,
Det är mitt eget lopp,
Ett läkage i dropp,

Det du ser,
Är bara skuggor.
Som jag jagar.

Och väljer du att hålla om min varma själs topas,
Genom min tidsruin av glas,
Den röda skogen av emfas,
Ett ensamt strandat skepp,
Där jag aldrig tycks finna grepp,

Om all.
Den galna sorg.
Som sömnigt vilar.

Jag vet att vårat rike föll isär till sorgers stränder,
Till stoft som rann ur våra händer,
Till en plats av förvirrande bränder.

Men kanske kan vi ligga där och färga om all sand,
Borra ned tårna och hålla hand,
Plantera ett helt nytt land,
Se månen vid horisontens rand,

I den lugna vindens drag,
Av utrymme och behag,
Tills vi blir hela,
Du och jag.