Jag skippar lapp till grannarna idag. Istället riktar jag mig direkt till alla små poeter i vardande och de som redan har slagit ut i full blom på poeter.se.

Det började inget vidare idag. Man får på känn att dagen ska gå åt helvete. Dåliga vibbar liksom, inget funkar ens i starten.
Nu har jag haft det här skitjobbet på poeter.se i en månad och det börjar dra ihop sig till leverans idag kl. 15.00. Det ska göras en ny antologi igen, där medlemmars för övrigt rätt tveksamma bidrag ska samlas och ges ut. Temat den här gången är tydligen ”poetiska gångarter”. Jag snackade in mig som vanligt och fick med hjälp av huvudredaktören en tjänst som vaktmästare, men redan efter några veckor fick jag överta lite redaktörssysslor för Maja, som tydligen är hemma och föder barn.

Som första uppdrag av lite större dignitet ska jag se om jag kan få någon ordning på alla fyratusen bidrag till antologin och se om något av det kan hålla för publicering.  Dagen börjar med att jag inte hör klockan. Ändå låter den som om tredje världskriget har brutit ut. Men jag hade väl annat att tänka på. Släpar mig ut på toa. Det är fortfarande efterdyningar av den där infektionen jag fick i december. Det är kanske inte taggtråd genom urinröret längre, men det känns inte helt hundra. Lite förkyld där nere liksom. Halvvägs kommer jag på att jag glömt att fälla upp locket. Försöker med blandad framgång nypa av strålen och samtidigt fälla upp locket, men det vill sig inte. Tre försök och en mindre sjö runt mina fötter senare, är locket uppe.

In i duschen. Det kommer inget varmvatten, hur jag än mixtrar med blandaren. Jag vrider snabbt, långsamt, i stötar, resolut, mjukt, uppfordrande, bevekande, hårt och okänsligt. Oavsett hur kommer inte det förbannade varmvattnet. Duschar försiktigt, nästan torrduschar med duttar av femgradigt vatten på ömtåligare ställen. Snabbtvätt utan borste.  När jag kliver ut inser jag att det inte finns någon handduk. River av hela toarullen i långa sjok och börjar torka min kropp med långa remsor.

Efter en kvart är jag hyfsat torr och är inslagen med papper som stans värsta mumie. Men jag strippar, utan stång och pular ner remsorna i toaholken. Drar i knoppen och ser allt fastna, vattnet stiger och svämmar över kanten och ner på golvet. Jag drar mig bakåt och stänger dörren utifrån. Lägger mina mysbyxor i springan för säkerhets skull.
Frukost vid diskbänken. Tar ett äpple med rutten kant. Skär av den delen och tar en tugga. "Mjölk, måste ha mjölk". Tar ett använt glas och häller i. Först kommer det genomskinlig vassla, sen några obestämbara kletiga klumpar. Kollar på bäst före datumet. Tolfte januari. Kastar allt i slasken. Det får räcka som frukost..

Måste skynda till jobbet. Det är idag jag ska leverera. Jag har ju läst bidragen. Ska bestämma hur det blir med publiceringen. Eller, ja, bestämma och bestämma. Jag ska ge förslag till huvudredaktören såklart. Allt ska vara bestämt i eftermiddag.  

Tunnelbana. Försöker tränga mig för att få sittplats, men misslyckas. Efter några stationer går hångelparet upp och lämnar två platser. Jag gör en snabb analys av läget. Tjejen med tuggummi och spik i tungan kommer bara att släppa taget och dråsa rätt ner, hon står redan alldeles nära. Vid sidan om mig sätter sig den gamla tanten med käppen i rörelse mot den kvarvarande platsen. Jag spurtar, kommer jämsides, knixar till med höften mot henne och kickar till käppen med foten. Hon går ner på knä och jag är förbi. Sjunker ner med en suck och börjar omedelbart betrakta den mörka stenväggen utanför fönstret. Oavbrutet, vill inte bli störd. Allra helst inte av en gammal kärring.

Äntligen inne i porten på jobbet. Rycker i hissdörren. Inget händer. Koncentrerar mig, tänker skithårt. Tror på allvar att jag med tankens kraft kan få elektroner att flytta på sig, göra sina sinuskurvor och få igång maskineriet. Hissen är död som en fisk. Så jävla typiskt. Nio våningar till kontoret. Bara att traska. Man har ju hört hur det gick för Stieg Larsson. Då stod hissen stilla och han sprintade upp för trapporna, rasade in på kontoret och lade sig raklång, hickade till och dog inför sina förvånade arbetskamrater. Så jag tar det extremt lugnt. Vilar åtta gånger, tar en cigg vid våning fyra och sen en fika hos tandläkaren på sjuan. Sista våningen upp tar jag stegen bara med höger fot, precis som barn kan göra. Och de brukar ju inte dö av att gå i trappor.

Äntligen uppe. Sitter till sist med de inskickade alstren framför mig. Tror inte det är sant. Sajten verkar vara befolkad av hel- eller halvimbecilla narcissister med grandios självuppfattning. För att få stil på materialet försöker jag strukturera det genom att ordna in det i olika klasser eller genrer. Det går bättre när jag hittat ett antal huvudgrupper:

Först är det Jesusknäpparna.  

De är inte bara knäppa, raljanta och fulla av omdömen av förklenande natur mot dem som inte har den "rätta" tron, utan de skriver dessutom oftast som krattor och slickar varandras tvivelaktiga alster medhårs. De är glada, lyckliga och Jesus och Gud och fröjd och sanning, och dessutom mycket mera och bättre än resten av mänskligheten. Texterna vevar runt samma tema, monotont, förutsägbart och trist. En del försöker dölja den textmässiga bristen på kvalitet genom att färglägga texten "oh, ja Gud ske pris" med alla nyanser av rosa, lila, blått och rött och foton på kyrkgångar, kors och madonnabilder. Jag ger dem aningen bättre betyg då eftersom färgerna i alla fall hade varit rätt fina i något annat sammanhang. En del av tiden verkar man leta upp avfällingar, som ska förföljas, bannas och stukas, gärna jagas ut ur templet som några slags nutida ordmånglare. De verkar inte vara mycket för att "vända andra kinden till", utan slår till snabbt, hårt och känslokallt.

Sen kommer "hatarna".

Det finns ingen hejd på vad man kan hata genom att skriva något man kallar poetiska texter som är ”nakna, ärliga och utlämnande”. Det kan handla om gamla eländiga kärlekar som inte gått över på tio år, taskiga föräldrar som krävde underverk av dem som små nybakade kopior, pissiga pojkvänner som hittade nån annan att leka med, män i största allmänhet, detta helvetes avskum som kvinnorna lätt kunde klara sig helt utan, taskiga chefer, som snålar med löneförhöjning eller som sätter en på skitjobb långt under ens begåvning och värdighet, lärare som kladdar under blusen eller tvingar en att göra en stork som ser för jävlig ut i träslöjden, kåldolmar och gröt, tvångsmatning som en jävla gås med tratt i halsen, utanförskap och såna som mobbar. Här ligger känslorna utanpå och inget är för litet att inte göra upp med. Textmässigt blir ordet "jag" överrepresenterat, i sådan omfattning att det får hållas för troligt att det bland hatarna egentligen döljer sig ett litet misslynt ego, som i sin narcissistiska utsvävning egentligen vill vara både sitt eget och andras livs medelpunkt.

Kärlekspjunkarna och naturmossefolket har sin givna plats.

Det surrar av humlor, träden gråter och fälten vajar, man badar i kluckande sjöar och lite naken hud i soldis och daggdroppar som sakta rinner, tittar fram här och var. De kan kännas igen på att en återhållen smekning kan ta upp till tre sidor att beskriva, tempot är dövande långsamt och man excellerar med varandra inom genren genom att i staplade bisatser bygga berg av mer eller mindre krystade adjektiv och liknelser.

De kvasiintelligenta som vill framstå djupa som stup

En djuping känns igen redan på klädseln, gärna klädd i halsduk och basker eller tyglager i grälla färger som lätt skulle kunna räcka till att klä en mellanstor stad, i alla fall i centrala Afrika. De kommenterar andras texter med hjälp av svensk uppslagsbok, verket filosofisk uppslagsbok, inköpt på bokrean 1998, google och sen den lilla introboken 20 filosofer av Gunnar Fredriksson.  De letar sig fram till fullständigt intetsägande texter och ger dem en kioskvältande cred, som får menigheten att gapa över allt de tycks ha missat vid sin egen genomläsning. Kommentarer och texter vimlar av textreferenser, gärna med en touch av självklarhet som om det snarast tillhörde allmänbildningens elementa att känna till de existentiella utgångspunkterna för någon bortglömd kubansk 1700-talstänkare. Eftersom de kvasiintelligenta i grunden är osäkra på kvaliteten hos de egna verken, anger man i ingressen ofta vid sina egna texter att de endast är "ett utkast", "en ansats" eller en "drift med" för att ingen ska komma på tanken att kritisera verket utifrån litterära grunder.

Mystikerna är sajtens eget hokuspokus klientel

Här samlas trollpackor, brända barn, rinnande klockor och förskjutna perspektiv på ett sätt som skapar en alldeles egen förvriden värld, inom vilken man gosar ihop sig och kliar varandras fantasifulla foster under hakan. De känns igen på att inte acceptera verkligheten som den är utan ständigt uppfinna nya, till vilka de kan fly med tanke och kropp, ofta genom användande av ord som "astralt", "kosmos", "stjärnregn" och "rymd".

Relationsputtarna är sajtens motsvarighet till grävande reportrar.

Ingredienserna är desamma. Oftast två personer, någon slags missförstånd, intrig med ilska, ledsenhet, övergivenhet, avsked, sviken kärlek, otrohet, bristande kommunikation och nån gång hämndkänslor. Men oftast är textens jag ett under av ädel förståelse, en slags "good guy", medan antagonisten, ofta den manlige parten, får representera all nattsvart karaktär som kan stå i ett par skor.

Sen är det ju "sexhakarna" såklart.

De har hakat upp sig i sitt sexuella träsk, minnen från förr eller mer vanligt som oförlösta drömmar. De flesta är förväxta fjortisar, som kryssar mellan porrkanaler på teve och hardcore-sidor på nätet. Det närmaste de kommer ett skjut på riktigt är att kolla på teve. I texterna är de kåta, vulgära, tar vad de vill och binder, klipper, piskar och drar, bränner, river och strap on:ar, kedjar och rasslar medan de i verkligheten sitter insnöade i en liten radhuslänga med tre barn, hund och undulat, Volvo och ett försiktigt fredagsknull på tre minuter medan de intresserat kollar över axeln på varandra för att inte missa nåt av "på Spåret". Det är ju så härligt att få en liten allmänbildande pekpinne från Fredrik Lindström.

Sist men inte minst kommer minimalisterna

En del verkar tro att bara man skriver så lite som möjligt, och därigenom förmår dölja sin dyslexi och brist på originalitet eller fantasi, så kommer man att skapa storverk där man lämnar ”fritt” för läsaren att väga in sin egen fantasi och erfarenheter vid läsningen och därigenom skapa sig en alldeles särdeles fantastisk läsupplevelse. Särskilt svår vill man verka genom att skriva med stora radavstånd, eller ännu hellre blandade radavstånd, aldrig rimma och dessutom låta vissa satser inte ha någonting med varandra att göra. Ju mer obegriplig texten är, desto närmare ett storverk har man hamnat. De där tidigare minimalistiska ansatserna som fanns i form av 100-ordingar har därmed med tiden reducerats till poetiska storverk på 5-6 ord. Dessutom friar man till alla medlemmar här inne som inte orkar läsa mer än tio ord innan hjärnan fullständigt har lagt ned. Just den målgrupp som i kommentarer kan skriva att ”texten var bra, trots att den var lång…” eller inleder kommentarer med ”normalt brukar jag inte läsa långa texter, men…” .

Ja, nu har jag läst bidragen i de olika huvudgrupperna här. Allt står fullständigt klart för mig. Det kommer inte att funka i en bok. Ingen jävel orkar med att läsa rappakaljan. Jag får bli lite kreativ här. Måste ju leverera i eftermiddag. Huvudredaktören kommer att strimla mig om jag inte har nåt att lämna in. Men om jag lånar ihop lite. Klipper och klistrar lite i de åtta kategorierna, kan det kanske bli nåt. Vi får se...

Nu är det klart. Inskickat. Huvudredaktören skickade mail och sa att det var nydanande, fräscht och spännande. Han har skippat tanken på en antologi. Istället funderar han på att ge ut det i mitt eget namn. Jag, som aldrig funderat ens på att ges ut. Det vore ju förmätet av mig. Jag ser ju mer som min livsuppgift att med folkfostran få min omgivning att inse vitsen av att alla behövs och måste hjälpa till genom livet. I de allra flesta fall genom att träna på att hjälpa mig med det jag behöver. Det är ju mest en tjänst jag gör dem genom att ställa upp och skapa lite aktivitet för dem. De flesta är tyvärr lite väl bekväma av sig när det gäller att göra lite nytta för andra. Men de här poeterna kan ju även de behöva göra ett nyttigt handtag genom att hjälpa till med sånt jag kan behöva. I gengäld kan ju jag se till att lyfta deras texter en bit, här ser jag ju en betydande potential.

Att jag är ny på det här med att skriva poesi verkar ju, om ni frågar mig, snarare vara en fördel än att ha suttit på sajten och degat i åratal. Det slår mig att alla ni skrivare påminner rätt mycket om grannarna som bor i mitt hus.

Tillbaka till texterna. Ja, ni kommer väl ihåg? De här kategorierna landade jag i:

Jesusknäpparna
Hatfolket
Kärlekspjunkarna
Kvasiintelligenta
Mystikerna
Relationsputtarna
Sexhakarna
Minimalisterna

Jag tycker nog att jag är lite av ett oupptäckt stjärnskott på himlen. Vem har sagt att jag skulle stanna kvar på McDonalds hela livet? Det här är ju lättare än jag trodde. Det är ju bara att hitta på och blanda ihop lite ord. Det är väl så det går till på sajten? Mitt F i Svenska i plugget var nog för lågt satt, när jag tänker efter. Ett E hade nog varit mer rättvist att ha i CV:et tycker jag.

Så här blev första dikten i alla fall :

Hon gör korstecknet och höjer svärdet
oh, Herre, ta mig här på bordet
slå ditt spjut i min blöta fitta
dö din jävel, dö för framtids skull

glid nedför bröstkorgens kam
rinn ur berget in i kosmos sal
vintergatans nova hugger av
viljans makt är stark

vi lärde appoloniskt ideal
i tävlan med sin Dionysos
viskade vännen Zarathustra
lämnade över allt till honom

relaterade inåt jagets torn
vi bjöd, förbjöd och nådde intet
avskedets stund blev kall och rå
endast överträffad av
den stora saknadens blåslagna tunga

särar jag på benens käftar
suger in allt yttre motstånd
och knullar redlöst anden
ut ur sin smutsiga flaska

är eller var?
ser bländat
nihil

           ~ 

Jag är redan igång med att skriva en ny. Det vore ju lite kul att få Nobelpriset nån gång. Kan den där spindelmannen som varken kan spela gitarr eller har någon sångröst få det, så kan väl jag?   

Over and out

Bert                                                  

                                                     @