Jag stod och väntade på buss 166
för att ta mig in till sta'n och handla
samt posta ett brev till yngste sonen.

Ja, vi skriver faktiskt brev för hand ibland.
Det blir något särskilt då,
något som inte drunknar i det digitala bruset.

Med mobilen tog jag en bild
av den dim- och dishöljda dungen ute på fältet
och retade mig på att bussen dröjde.

Då hör jag plötsligt
mellan två passerande bilars motorsurr
lärkan drilla över fälten för första gången i år!

Det finns hopp.