Jag började att drömma redan sekunder efter att jag föddes. Det var mitt sätt att överleva kyla och måsten. 50 år har gått och jag drömmer fortfarande. För jag är den där personen som aldrig kan sluta att tro, även om det gör ont och skär inombords.

Ibland står jag på tå och försöker måla trädtopparna röda, men oftast så faller jag omkull och då målar jag asfalten grön och gul. Men jag reser mig upp, plåstrar om mina egna sår och fortsätter att skapa något jag tycker är magiskt eller bara drömmer om bokutsläpp eller min egna vernissage. 

Ibland söker jag det förbjudna och letar efter någon spåkvinna som kan se min framtid. Men det slutar alltid med att hennes kort visar fel färger och att min ögon blir färgblinda av fula kort och ord. 

Jag har inte läst i någon bok om hur mitt liv ska vara, bara hört en del och det jag hörde var vackrare än det jag än så länge har sett och hört. Jag låter det stanna där, bara sådär...