jag gråter

lagd

i floden

bergen håller tätt

intill sina hjärtan

leende möter hon folkens blick

snörlivet håller samman

hennes sargade själsbröst

det går inte

att med exakthet säga var ordet landar

inte heller hur uttalet sker

det kommer an på

andningen

säger löven när de släpps in i luftens hav

de säger också till kvinnan

att hon skall sluta ögonen

i vågor av dröm

våga

våga

droppformen

är

en vacker form

ett pärlhänge i nyckelgropen

vagga mig

älskade

vagga min oro i dina händer

lös tyngden ur mitt hjärta

låt mig vara

ett seglande sagomoln för dig

hon skådar blind

med sorg fastsydda läppar

korstygn

håller samman

det hon skulle kunna uttrycka

handen hennes

strör skuggmjöl

över ansiktets slutna tal

dagar vandrar

nätter vandrar

till var

hon frågar

gången

gång

på

gång

vart ljuder klangen

i kopparglöden

jag minns

hur koltrasten landade

i mina ögon

koltrasten

sade

näktergalen

bär bergen

genom nålens öga

så

just så

träder berg genom nålens öga

så skriver träd symfonier

av det hända

låt oss lyssna till stjärnorden in

under

bar himmel