Över hela ytan förligger fukt. Som bruna fläckar täcker. Språkets materialitet. Den vitare tystnaden. Vi sätter språkets gränser. Det handlar om utveckling. På den tiden var ett gärde en smal remsa. Inhägnaden, en mental gräns. Här sitter en muskel, den kallas hjärnan. Vi saknar ett tillförlitligt lexikon. Ordförrådet måste fyllas på. De var statare. Teg. Jorden brukades för hand. Dina händer är sköra. När längtan blir ett krön. Stigen genom skogen. Vi måste behandla detta som ett tidsdokument. Blommorna är handtryckta i limfärg. Vi använder blicken som ett mätinstrument. I ett perfekt lugn. Viridian, består mer av grönt än blått. En annan färg fyller ut tomrummen. T.ex alzarin som är turkiskt rött. Ljuset utplånar alla spår.

Jag fryser nu och tror att det handlar om hunger. Haha, och du är mest trött.

Materialet blir till av ihopfiltade fibrer. Det var en lyx. Spänt mellan golv och tak. Utmattad av temperaturväxlingar i rummet. Det föreligger fukt. En slags utmattning. En ohörsamhet. Vi skriver kärleksdikter fulla med fonem. Säger älskling rakt ner i en handväska. Flackar. Vi kan fortsätta så här i all evighet. Ett slut. En död. De skriver fitta för att friska upp. Visst studsar vi. Till. Ger oss bilder av ett alternativ. En sanning. I sanning, en fantasi. Att skriva är att rådbråka språket. Det förligger fukt över hela ytan, en slags grundprincip alltså.