Poetens väg är en vandring för att bekanta sig med något känt eller främmande. Leva livligt och lyckligt är en grund för att skapa spänning, men så är allt personligt och individuellt.

Idag bara för en kort stund sedan sprang jag i skogen, först på en grusstig, sedan en runda över skogsängar, medan jag klättrade över grindar, nej inga tjurar. Det är lugnt att jogga här och skönt. Katten sprang i trädgården. Flugorna åt upp resten av maten.

Nå, vad är det för mening med att springa - Meditation, sa Tao, dock med anspråk, en hyfsad tid för personer i en yngre medelålder, än så länge inte så dyster, så kommer den kunna att sprudla av relationer och liv.

>>Jag har alltid sportat>>, sa joggaren, medan hon begrundade tillvaron, ljuset som inte överger oss, oavsett vad.

Ljuset en dag som denna flödar in i kroppen och rösten, att sträckan är tydlig och så klar att naturen är mer än naturlagar, mer än gravitation, den svävar inte, det är hellre här vid stegen, nästan ljudlösa skulle de kunna bli storslagna tecken, som inträffar i ett andligt sinnat humör till utsagor.

Så lyste den röda blomman vid ett träd, om det var av innerlig kärlek. Det tror jag. Lysa inunder det stora trädet och över den nyutslagna björken. Den som en gång hade vissnat på Long Island och som hade varit på väg att slå ut flera gånger av kärleksfullhet.

Och på någon form av tro på energier, att de står över alla bestämningar på verk och genre.

Benämningar, alla namn står kvar.
Röda plantor ser man ofta i rabatter, men inte skogen. Den här rosen hade förvildat sig av någon anledning. Om det var en man som for med osanning.

Bertil och Inga-Britt, Erik och Lilian kom gående och småpratade. De sade hej till joggaren som besvarade hälsningen. >>Skönt väder.>>

Nån mumlar i gläntan, medan en osynlig tjur sjunger opera. En grävling smyger förbi och gräver en gång i jorden för att ta sig fram på en sträcka från en plats till en annan. Ungefär som när man skriver poesi. Man har en utgångspunkt och följer den på något sätt.

Man förnekar sig ett anspråk, som man inte har tid med.
Jag har inte tid med vare sig överfall eller krig.
Man förnekar anspråket, det ondas sig.

Iran anfaller Syrien och Amerika agerar. Palestinier strider för sin folkrätt på Gazaremsan. Varför ger man inte minoritetsfolk land och bosättning. Alla kan väl bygga upp landet tillsammans. Eller måste vår värld styras av sliriga och glirande girigbukar...bojkotta med blockad är en sanktion, ett straff, där civila svälter
ihjäl. Skapa en luftbro, om vi nu vill undvika kostsamma strider och dödsfall i våra massgravar.

Ibland ser folk ut som om de är på väg till krematoriet, men så sjunger de ändå. Så har de råkat ut för någonting, en sjukdom, en farlig person eller hamnat i ett dåligt läge på grund av egenskaper som att inte passa in i ett konservativt samhälle.

Det första steget är att sondera terrängen. Det andra steget är anrop för att lyssna på sägnen. Det tredje steget är ens andning - luftbron. Tingen andas till gensvar på olika sätt - i ett enkelt och idylliskt flöde eller så tuggas allt och vrids på, dväljes till flera sköna skogsturer på helgen, när folk är ute med hunden.

Hur är det på en teater av något slag. Den iranska flickan håller för öronen och tittar på sin far med tårade ögon. Hur kan folk göra så mot varandra...Kan man inte bara släppa på landets gränser. Ska det vara så svårt att lägga bort svärdet och bara vilja lite väl. Fadern svarar henne, att så är den mänskliga naturen, att man måste finna sig och göra det bästa av det. Sedan blir man ändå skadeskjuten av någon dåre som ingenting annat förstår än fåordigt och lömskt maktmissbruk. Det är därför som operasångerskan i grannhuset sjunger så halsstarrigt, att hennes röst nästan brister ut i solo - den ensamma rösten. Hunden intill henne gläfser.

Sedan kan man höra en kvinna gå förbi för att hon egentligen vill säga något. Du är fin i dig själv, du är säkert god. Hoppas att vi inte blir nertrampade. Inte mer än vad vi redan har blivit. Så vill hon be om ursäkt för att hon existerar. Han sa bara nåt i den stilen:

>>Du har väl bara blivit jagad av nån på ett obehagligt sätt.>>