Ordentlig medelklass

Det luktade vår och renstädat från radhusen ända
ner till allmänningen, där vi barn brukade spela fotboll.
Husen hade alla färger på fasaderna, men allt var tamt
och vackert tillsammans. Alla visste sin plats, vart vi
skulle ta vägen om morgonen och komma hem på
eftermiddagen.
När jag stänger dörren tyst ser jag ett överkast
med gröna löv på en vit bakgrund. Ljuskastningar.
Stilla, arkaden försvinner inte. Jag önskar att alla
skulle få möjlighet att se den och inte Magnum.
En vän till mig, Jenny heter hon flyttade förvisso
till Stockholm, men hennes mamma hade fått jobb
där. Kastanjerna lät mot varande mestadels i
harmoniska klanger. När Per smakade av tårtan
på kräftkalas på en kolonilott skrattade vi ungar
med honom. Alla kan inte var så fina i kanten,
sa Linn, och hennes porlande skratt slätade över
det hela.

Spåren av vår barndom har mestadels ett gyllene
skimmer som vi i kvarteret på Kastanjegatan kan
glädja oss åt. Förutom trafiken på Södra Vägen.
Det var nog där jag lärde mig att vara på helspänn,
att spänna benen, armarna, magen och öppna
ögonen på hel gavel, när jag annars var så lugn
och avslappnad, väldigt lycklig över min familj,
skolgång och mina skolkamrater, men tidigt hade
jag fått lära mig att faror och hot lurar här och var,
eftersom människan är det farligaste rovdjuret.
För all framtid hade jag fått denna känning av
att det kan hända saker och ting, även om man
är försiktig, fel person på fel plats. Det var ingen
fara, bara en liten incident som jag snabbt kom
över, men skulle farbrodern kunna göra värre
saker mot andra? Jag glömde det snabbt, men
hade alltid ett vaksamt öga åt det hållet där
olyckan hade skett. Det var emellertid helt
tyst på gården. Dagsljus och mitt på dagen
precis utanför hemmet. Inga vuxna syntes till.
Man kan inte skydda sig mot allt i livet.
Saker och ting händer, men jag hade en väldig
tur, att det inte var värre än en liten puss.

Annars brukade barnen hoppa hage, spelade
bandy och fotboll på allmänningen.
Vi öppnade dörren och hejade på varandra,
sedan tassade vi iväg till containern och
slänga sopor, mestadels mjölkpaket och
konserver, alltså inga ölburkar eller vinflaskor
som klirrade falskt i plastpåsarna.
Där bodde bara en ordentlig medelklass.
...Lite kiv bara, så hade vi det bra och var välmående.
En flicka hade svår migrän. >>Mamma, det är något
allvarligt med flickan>>, sa jag. Sant, hon dog ett
par månader senare. Livet är inte rättvist. Barnen
som kände flickan fick en klump i halsen och grät.
Vi lärde oss något om döden, att det kan drabba
även unga människor, och vi talade om det, att
vi var glada att vi var friska och att vi varje dag
drömde febrilt om att vår styrka skulle hålla i sig.
...Fast jag kunde se en arg man som skällde på
ungarna för att vi pallade av hans frukt, hans
äpplesånger, och vi sa att frukten stod på allmän
plats.

Interiören var så ljus i vårt hus att man ständigt log
inom sig. En lycka, rentav en idyll, som jag
nästan har blivit bestulen på, men utan framgång.