det goda med

att ens personliga värld en gång

rasat samman

totalt

är det nya perspektivet

förmågan att se

hur allt är relativt

mer behövs inte

bara att man går i kras

fint som snus

en enda gång

för att man ska lära sig

hur allt, ALLT är en gåva

och allt det som är mitt

ska en dag tas ifrån mig

mina tankar, 

bekymmer,

tillkortakommanden,

min glädje

och min längtan

men när det stoiska lugnet ges,

varför ryker ändå aldrig rädslan sin väg?

trots perspektivet,

trots erfarenheten,

varför dör inte längtan

i sin manifestation

som en hoppets yttersta utpost?

2018-07-27   11:27