När man känner sig som ett visset löv,
hela världen ler mot dig men ändå,
kan man inte känna sig männskligare än en grå,
kall sten på havets botten.

Kroppen vill sära på sig, explodera,
men det som skiljer tanke från handling är rösten, kraven,
rösten som manar en att fortsätta, stå ut!

Livet fortsätter precis som förut,
men tankarna känns suddiga,
man vet inte om man passar in som sig själv.

Sen inbillar man sig att allt är normalt, men,
igentligen är det bara en tanke man uppmuntrar.

Oftast vill man bara gråta för tomheten värker,
men livet går vidare och man hinner inte gråta.