mörkret faller in över höstens
underbara färger och jag
skymtar solnedgångens färgsprak
genom himlen

fram tills nu har jag
rest överallt,
från en inre rastlöshet och
öppnat dörren på glänt

jag såg nya stjärnor blinka i öst,
som taget ur en poets nyskrivna ord
på ett slitet pappersark

Det var där och då jag hittade
hem

från att ha stått på en dunkel mur
och tittat ner på
vardagens illusion,
så tog jag nästa tåg från minnenas
dimmiga gator,
där jag stannat kvar alldeles
för länge


jag hade kunnat gått på grund där och då
men jag hittade hem,
till hjärtats trakt när jag släppte taget
och brände alla gamla broar
bakom mig

för att aldrig vända
om