Lägenheten ekar och tystnaden ruskar mig ur form,
min kropp har ett eget språk att tala till våndan och tårar
Jag ville aldrig det skulle bli så här ont och omvälvande
Dagen har fått ny form och jag är omfamnad av rädslan
Rädd för att vara ensam, kriga själv mot hela världen
Orolig att leva med mig utan stödhjul eller krockkudde,
Jag är en del av en rutin och jag har glömt så mycket

Midt i allt har jeg noe å si
Jeg vil snakke på språket ditt
Så at du en dag kan forstå ordene mine for hva de er,
Ikke gjennom noen uskarp språkbarrierer, nei, 
jeg vil du forstår hvordan det noen ganger stormer i mig
At jeg mer enn noe ønsker å bli forstått,
før det gode och det dumme bli elsket

Å se på deg minner mej om hvem jeg vil være,
lykkelig, litt idiot noen ganger,
full av følelser och kanskje litt full i faen
Jeg vil være ”den som är den”;
hun som elsker å blir elsket,
ikke hun som elsker og i det blir såret,
ikke heller hun som elskes men ikke elsker tillbake
Det dreper bare sjelen og mulighetene for noe bedre
Helvete, allerede vil jeg ha deg før mej selv,
men jeg skal vent til allt er på rett sted i meg
Så gjør hva faen du vil, vi lever da bare en gang
For deg skal jeg holde «my dumb ass» i sjakk

Jag hör en ny röst fatta form, hon är så skakig i rösten
Vem är hon som ska ta an en ny värld som framkallats,
vet hon vilken fot som ska vara framför den andra,
eller är hon mer van att hoppa jämfota?
Vem är det nu ska jag lära mig leva med?