Han stod med ryggen vänd mot mig. Jag sa hans namn och han vände sig om. Han såg överraskad ut, sträckte sig fram för att ge mig en kram. Beklagade vad som hänt. Då brast jag ihop. Du hade gjort precis samma sak. Med samma rörelser och samma ord. När jag kramade honom tänkte jag att det var du. Han hade samma längd och samma kroppsstorlek. Sedan släppte han mig, såg på mig, la en hand på min axel och vände sig om. Då var han allt annat än du. Du hade stannat, varit med mig, pratat med mig tills jag slutade gråta. Men du kommer alltid att finnas med mig. Jag älskar dig och saknar dig. För evigt. Pappa.