(känner du vittringen,
känner du hyndan
Vånda, och dunder:
i obänd och drängaspel,
hör hennes låt)
ingen utom döden
men döden
är ett litet gökhjärta
som narras:
in i livstid
älskar han bredbent
och rovdjurar dig
till blodgång,
Östermannen
”i tår
har jag dig bunden,
var det knäpper:
i tår har jag dig”
hyndan stretar,
hon minns dig
som eget brosk,
vem man skyddar
och vem som gnyr:
storboven,
så han doftar
(sprätter hennes vildhavre,
en kung av blodet:
uti badelunda och dårrepe
gav du mig ett namn,
och glädjefågel)
din natt är hur du ensamläggs
men jag ska föda
dig till hetlevran
och livsstolle,
en lem att sveda
när hyndan gal:
akta henne,
hjärtat svullnar,
akta
när hon galer galet,
när hemkomst
blir man i minne
och tjuv sliter tjuv:
”en vän är en som slår
dig till syner,
stegrar dina hästar
och vet”
(där klev en herde,
han gick henne väl,
en skälm i resning:
han gick)
och hon fuktades
till sorgejord
och överflöd,
blygden
är inte hur hon berörs:
i fastetid, i hästetid, i tröstetid,
i alla fågeltider
är du Saknad
där tänderna bär egna bitmärken
och lungor mörknat till sorgört
går hon mot Dolorosa,
klövdjur och hel