En bris av fem, små, mjuka fingrar stryker lätt över ateljén av tårar
tre enkla ord körs ner i mitt hjärta likt taggtrådsurrade pålar.
Då de ligger vakna bakom skalet i sin omslutade värld
beredd på att få rulla ner jämns kinden på sin färd

kan dem ta sig ända ner?

Du torkar upp ditt verk av silver från min skäggstubbiga hud.
Min kärlek absorberas i ryggen på din hand
det var visst något du sa till mig som fuktade ditt ompysslande nagelband.
Sen som ett istappsögonblick, en sista pärla hänger kvar
en tyngdpunkt släpps från hakan då den långt om länge far

och den tog sig ända ner...