Som sällsynt oskyldig tjugoåring skall jag ge Eder en bild av hur den oskyldige ser på sin oskuld.

Alla snackar om den. Oskulden. I tonåren. Den som har den kvar är feg, den som gjort sig skyldig är motsatsen. För egen del bestämde jag att jag skulle förlora den på sommarlovet när jag var femton. Även sommarlovet när jag var sexton. När jag var sexton tyckte jag att det tagit ovanligt lång tid för mig. Visserligen hånglade jag under sommarlovet men någon skuld drog jag inte på mig. Sommaren stack och jag visste att det inte skulle bli ett möjligt knulla av förrän nästa sommar.

Sjutton år. Nästa sommar MÅSTE jag bli skyldig, annars är det fan något konstigt med mig. Sommaren kom och jag var fysiskt sett mer vältränad än jag någonsin varit. Blev uppmärksammad för mina magmuskler och tighta arsle på stranden men denna sommar var jag för underviktig för kåtslag.

Nästa sommar - arton år. Nu är det fan något avvikande med mig. Varför är jag fortfarande oskyldig? Sommaren går och oskulden består.

Nitton år. Det är sommar och jag börjar inse min storhet som oskyldig. Snygg kvinna med häpnadsväckande kurvor - oskyldig. Jag inser min sex appeal och använder den på ett underhållande sätt. En fyrtioårig man säger att jag är snygg trots hans parstatus. Blir äcklad och inser att jag är sensuellt betraktansvärd.

Sommaren som nittonåring passerade och nu är jag tjugo. Nu har jag varken hopp eller önskan om att bli skyldig. Sommaren spenderas främst i kristet sällskap med predikan om oskyldighet tills äktenskapet do us together. Det står tidigt klart för mig att jag kommer förblir oskyldig denna sommar ut. Sommaren tog slut och nu sitter en mycket vedertaget oskyldig kvinna i välsvarvade former och skriver om sin orörda oskuld. Min skuld verkar ligga uppe bland molnen och måhända kommer den lindrigt utdrivas av framtida äktenskapspartner. Blir detta en penis- eller löspenisbeburen sådan, det vette fan. Allt jag vet är att min oskyldighet kommer bedrivas kommande sommar också.