Dorian Gray
Jag känner hur
samma misstag
blir dagens
agenda
hur när jag öppnar ögonen
och ser dig
vet jag inte
var jag tog vägen
för du ser mig
ser att jag är glad
trött och ledsen
utan förvarning
det är en konst
jag sällan beskådat
för jag tror
Dorian Gray är utanpå
och porträttet inom
endast något ont
bärandes svaghet
för vem bryr sig?
när porträttet har eksem
eller snuva
ett krampande hjärta
och svarta ögonvrår
mager och blek
från brist på sol
järn och kärlek
eller hämmad andning
munnen orkar sällan
lyfta kinderna
och rynkorna invid ögonen
har gått i ide
musklerna på kroppen
sitter kvar
som en relik
från en annan tid
darrande händer
och en klump i halsen
randiga kinder
klöser naglar
för inget försvinner
det bara görs om
från självhat
till självhat
porträttet går i arv
med andra ord
från far till son
moder till dotter
för ingen nånsin
vågar gå upp
ja, på vinden
där dess dunkla hörn
möts av råttor
och fladdermöss
uråldrigt damm
och svarta spindlar
vem vill gå upp
bara för att mötas
av självförakt
hat och sårbarhet
om inte för dig
Dorian ska dö
och porträttet
bli ditt att måla