jag önskar någon hade berättat för mig
hur andningen kan skifta
utan hänsyn till allt det bräckliga
hos den
som bär syret framåt

vad va allting som smärtade?
ett helgerån?
mer sant
är en poetisk rättvisa

att stålbadet dök upp
just efter vi dränkt oss ensamma
i något som inte ens mildrar
hälften av det som alltid gör ont

därför vet jag att vi med nöd och näppe
klarat oss
ärligt talat är jag förvånad
över att vi tog oss enda hit

och nu
en stund
vänder det
jordens salt
för varann
igen

jag vågar va sårbar
utan att lägenheten rämnar
när mina förluster
gör sig påminda
en förälder finns inte mer
men vi andra finns kvar
utan skuld eller skam

en fri plats
där vi klarar av allt
som gör det tungt att andas

äntligen
en kropp
ett huvud
som bär sig själv