När han insåg

att allt var förlorat

spydde han galla utav bitterhet

och gick bärsärkargång

bland minnen av

Henne

Svartsjukan vällde fram

såsom brinnande lava ur vulkanens inre

och fick honom att vråla

smattrande vassa otäcka elakheter, lögner

sjuka påståenden han fantiserat ihop

som kvävande östes över henne

och träffade exakt

där de gjorde mesta möjliga skada

precis som det var tänkt

precis såsom han 

ville

Kvar fanns inga gränser

ingen ånger, ingen hänsyn, ingen kärlek

ingenting av mannen hon älskat

bara hämndlystnad 

och ett spirande förakt

i frustrationen och maktlösheten

där makten förr varit styrande 

under så många år

Allt det vackra smutsades ner

slets sönder i vilt ursinne

förbannades och spottades på

ingenting lämnades orört

då han obarmhärtigt plöjde sig fram

och det begravda grävdes upp

för att förvrängas till oigenkännlighet 

en förödande förstörelse

fullständigt total och oåterkallelig

Han hade alltid varit en dålig förlorare

men aldrig hade det varit 

för sista gången...

inte förrän nu