Jag älskar vårt språk,
det urgamla svenska.
Erkänt som eget
sedan vikingatid.
Först ristat i sten
med svårtydda runor.
Men hur lät det
bland människor?
Hade Erik Segersäll
förstått pladdret,
hos dagens potentater?
Nog sparade de på orden
förr i tiden,
vägde dem,
lät tystnaden tala
medan de tänkte.

Jag älskar vårt språk,
skapat av fattig och rik,
träl och herreman.
Av roddare på långskepp
över stormiga hav,
och utslitna torpare
bakom plogen.
Av kristna som
gav oss orden
vi nyttjar,
när vreden slår till.
Satan i helvete jävlar!
Vårt språk skrevs i brev
mellan trätande fiender,
och älskande par,
mellan lärda,
som kryddade
med tyska och latin.

Jag älskar vårt språk
som ljuder som musik,
i de främmandes öron.
Vi själva är döva
för sången och rytmen.
Men nog hör vi kraften.
Det dånar som en älv,
har schvung,
lämpar sig för storvulna tal,
av predikanter
och agitatorer.
Men också för hårda ord
i äktenskapsgräl
och politiska debatter.
Det har resning som
granskogen mellan fälten,
tjuter som stormen
utanför den oisolerade
farstudörren.
Kluckar lyckligt
som den nytinade bäcken,
viskar varligt
som en vindpust,
genom vassruggen.

Jag älskar vårt språk,
det vi har
för att förstå,
och missförstå
varandra.
Inte är det ett
lagom språk,
det vi har.
Det är rikt och stort,
och mycket generöst.
Det låter mig använda det,
när och hur jag vill.
Det låter mig
dikta om det,
med dess egna ord.