Vi hade som uppgift under kursen, "Litteratur och samhälle" på Skrivarakademin att skriva en vittnesskildring från ett minne. Jag skrev prosalyrik om kriget på Balkan, då min pappa är född i fd Jugoslavien, nuvarande Kroatien.
1991 -Att döda sin bror
Jag var tolv år gammal
det var strax före jul
en tid som vanligtvis
var full av förväntan
och mycket kul
Jag hörde upprörda röster
från rummet intill
det var mamma och pappa
de pratade om något
ingen höra vill
Pappa gick oroligt
fram och tillbaka
fram och tillbaka
Mamma hade sin haka
nedsjunken
i sin handflata
hon fräste i sin hand
Fega satar
som kommer med krigsförband
till sina bröders land
pappa stämde in
med ord på sitt modersmål
ord som skulle förolämpa
dem som skjuter och förstör
fast förstås - han glömde
ingen av dem hör
Cetnic i Svinja!
hans ögon fylldes utav tårar
hans röst blev gäll och tvär
De skjuter på Dubrovnik!
Vilka jävlar de är!
De sköt mot vårt hjärta
De sköt mot vår själ
De sköt mot en lekplats
gamla bibliotek och palats
Skotten haglade genom taken
Elden slukade vikens små båtar
Hålen
i Dubrovniks gamla mur
vittnar om
Eld
Raseri
Hat
Det var inte för att vinna
över en armé
Det var för att såra
hjärtat hos ett folk
Folket som tills nyss var
din granne
din kamrat
din fru
hur kunde de
hur kunde ni
hur kunde du