Innan jag hann ifatt mig själv.
Kom jag till insikt.
Att stanna upp.
Andas.
Även i det mörkaste mörker.
Kan det bli mörkare.
Men även en strimma ljus kan lysa igenom.
Om man har tur.
Stressen som inte riktigt lagt sig.
Ångesten som inte heller vill lämna mig.
Men runt omkring mig ser jag kärleken.
Så vacker.
Så fin.
Att jag vill röra den som ett förbjudet äpple.
Jag sträcker ut min hand att bara röra vid den.
Om än bara för en stund.
Känna dess sötma.
Beundra dess läppröda färg.
Samma färg som mina egna.
Trevar efter något.
Eller någon.
Kanske var det en känsla.
Eller var det flera känslor?
Imorgon ska jag börja leva igen.
Bara vara jag.
Kliva ur mitt snäckskal.
Yes. Så får det bli.
Men ikväll är jag vem som helst.
Fast jag nöjer mig med att krypa ner
i sängen med mitt glänsande nattlinne.
Och allt är precis sig likt.
Så som jag vill att det ska vara.
Godnatt min näktergal.
Godnatt min kolibri.
Godnatt min svan.
Timglasets sand rinner.
Som gråtande stjärnor.
Nerför min kind.
Inte längre.
Tack.