en plastisk robot

med mun av svaveloxid

ett fönster smälter

till en skulptur

en vas att ställa ryggmärgen i  

som den plastiska roboten

med händer av gummi kan

publicera på instagram

jag vet inte om den jobbar som

ortoped

eller var fascinationen

för människors

ryggrad kommer från

vi bör aldrig förringa

betydelsen

av plastiska robotar

i samhället

hur deras flytande

kroppar av silver

kan bilda en spegel

eller ett ord

kanske    lemlästade     

ortopediska fragment

av samtidens hysteri

jag skulle kunna döda

för en robot

med kropp av flytande metall

som kan beskära äppelträdet

om våren

på en piedestal i ett annat rum

står en hjärna av guld

det ligger en svart fågel

på hjärnan av guld, det intensiva vårljuset

faller in från vänster

och fågelns ansikte är vänt mot ljuset

jag vet inte om det

är ett resultat

av robotens injektioner

jag ligger kopplad till ett dropp

i mitt sovrum

rullgardinen är neddragen

jag tänker mycket på döden

och robotar i detta tillstånd

jag tänker på det

vackra proppskåpet i hallen

det är så tyst

och elektriskt

jag tror att jag är fascinerad av proppskåp

robotens språk är en

efemär docka

vars buk spricker av halm

och metafysiska övertygelser

klockan slokar på väggen

en abstraktion

av det fysikaliska tillståndet

i universums subatomära rörelser

jag älskar kanske ingenting idag

en dos av självförakt är inte att förringa

för produktiviteten

ja egenkärleken är så incestuös

och beskedlig

jag tror att robotar

och zebror älskar sig själva

där de står

med huvuden av krom i

det inre galleriets

cancerblommor