Jag gick in på Starbucks och gick fram till kassörskan. Jag slängde en blick på menytavlan, även om jag redan visste att jag ville ha en Chai Tea Latte.

Det var en vardag och caféet låg en bit från centrum, så det var ingen trängsel om jag hade velat sitta där och avnjuta Chai Tea Latten, men jag valde att ta den i handen och promenera hemåt.

Jag hade varit hos ögonläkaren och optikern. Jag blev tillfrågad om någon sagt till mig att jag har astigmatism och jag svarade nej. Optikern förklarade att man eventuellt borde tänka på det under kommande tid, men jag tyckte att det dög med hur jag hade det just nu, så jag köpte en halvårsranson linser och gick hemåt.

Det började falla lätta droppar. Just min otur om det började regna när jag gått hemifrån utan paraply, men det var så lätta droppar att det knappt kändes.

Väl hemma öppnade jag grinden till huset och tittade uppåt mot andra våningen där det pågick renovering. Jag hade fått information om vad som väntade den lägenheten och huset. Tack vare medicineringen kan jag hålla min ångest i schack. Det behöver ju inte bli illa?

Jag tog hissen upp till lägenheten och låste upp. Inne i hallen möttes jag av min lilla bundsförvant som var överlycklig över min hemkomst. Det var tyst och mörkt. Jag kikade in mot sovrummet och såg ett par fötter utanför täcket. Middagsluren.

Jag hade på min väg hem innan Starbucks gått inom ett bageri och köpt svarta bönbullar. Min bundsförvant satte sig och gnydde. Hon ville gärna ha en bit bulle och en slurk Chai Tea Latte, vilket jag inte ämnade göra, men hon gnydde ändå.