"De är autister."

Alltså lite dummare.

En omsorgskategori.

Neurotypiska förståsigpåare
utbildar blivande neurotypiska
förståsigpåare genom att tala
om oss i seminarium, inte olikt
fågelskådarkonferenser där
exotiska fåglar beskrivs.

Autister är såna som behöver
logopedas, socionomas och
specialpedagogas med för att
kunna bli riktiga människor.

"Man måste vara extra tydlig."

"Autister kan inte vara kreativa."

De där uppspärrade ögonen.
Som om hon talade med olydiga dagisbarn.
Hennes sätt att tala om rena självklarheter, som
att invandrare kan ha ett yvigare kroppsspråk.
Hon uttalade det: kropps-språk. Med bindestreck.
Autister förstår inte svåra ord. Man måste vara tydlig.

Det var outtalat men tydligt.
Vi skulle inte tänka, prata, ifrågasätta.
Vi skulle sitta tysta och lyssna.

De andras böjda huvuden.

De uppspärrade ögonen.


Well,


Ni kan inte lära oss någonting.

Vi behöver inte Er påstådda välvilja.

Vi behöver inte Er fyrkantiga värld där själva luften är vit.

Vi betalar inte med lydnad i Er växelkurs.

Vi behöver inte Er.