Den stjärna jag föddes av var min mor,
en åskans dag så kämpade hon för mig,
med styrka så stor.

På landet vi växte , starka och trygga,
i små sammanhang , där jag ibland var stygg , ja.
Aldrig en statskupp , bara fred och ro,
naturens skönhet fick oss att gro.

Någon stjärna blev jag kanske inte,
men tacksam är jag att mor höll ut , så länge , så bränt,
mitt skrik hördes i minst en timme,
med en mors kärleks starka vilja.

Pratig har jag varit sedan den dagen,
många år har gått , livets långa stegen,
ser tillbaka – inget storslaget,
men återberättar ofta om åskslaget.