I regnet med den rosablommiga ryggsäcken och ett genomskinligt paraply vandrade jag längs gatan. Jag hade dragit på mig mina blommiga Dr.Martens och samma kläder som igår. En Totorotröja och svarta byxor.

När jag kom fram till psykologen trodde jag att jag var två timmar sen, men det visade sig att psykologen skrivit fel tid.

Efter en halvtimmes väntande dök psykologen upp i väntrummet. Hon började genast med att tacka för demoskivan jag gett henne. Det var från den tiden då jag var aktiv artist och hon undrade om den var redigerad. "Nej, det är en liveinspelning." svarade jag.

Hon var imponerad och vi diskuterade hur det kommer sig att jag slutade som artist.

Det är så det går när man får ett stort psykotiskt sammanbrott, som man inte hämtat sig från förrän de senaste månaderna.

Sen gick bi in på mitt mående och då kommer vi till att skiten startat igen. Utan anledning. Jag har mått så fruktansvärt bra den senaste tiden. Det är svårt att vara artist och vara psykotisk till och från.

Jag kämpade själv, men hade jag i ärlighetens namn haft en maneger kanske det hade gått vägen?

Vi fortsatte reda i mitt småtrasiga inre och hon lovade mig att ringa läkaren, för allt är på väg åt helvete, så det behöver helst göras något nu. Idag...men jag har inte mod nog att ringa läkaren. Skulle jag mot förmodan göra det ändå, så får jag inte träffa ordinarie läkare utan en annan läkare och det bär mig emot. Därav jag vill vänta till torsdag. Vi hoppas att det inte gått åt helvete då.

Även om tecknen finns där. Än så länge är jag medveten om att det är på väg att gå åt helvete, vilket är good news, för jag har inte förlorat kontakten med verkligheten.

Men....

Igår när jag gick till psykologen och det var 20 grader ute gick jag med mössan på för att finna någon slags tröst. Allt för att tankarna inte ska läcka ut. Min behovsmedicin hade jag också glömt, så jag mådde inte toppen, men jag tog mig dit och hem. I ösregnet.