neonljusen
dränkta
i svarta moln
hettan
som strålar över 
staden
när barnen
förflyktigas
till skugga och rök
jag är inte längre någonting
denna plats
bortom
sjöarna och haven
inte en ljusvinge att
doppa i vattnet
en hel generation
att binda hettan till aska
detta är inte längre en plats
detta landskap
sjunker genom
en avgrund
de kemiska fälten
som bottnar
i den svartnade skyn
de kvarvarande barnen
springer inte längre
i det gröna regnet 
visst är det en vacker tystnad
men solen klyver inte molnen
till en annan dag 
årtusenden förflyktigade
till skugga och rök 
bakom visiret färgas
barnet av en grönskande dröm 
men torkan
den obevekliga torkan
är famnar djupare
än haven