Jag vill behålla de där minnena
då vi åt jordgubbar med vaniljglass.

Vi dansar till trädens vindmusik
som gycklare med kedjor runt våra handleder.
Vi blir cirkuspoesi för månen och stjärnorna
som aldrig vill gå från läktaren.
Vi är något som berör andra numera.

Solen går aldrig upp över de brinnande träden
så vi får dansa tills våra fötter börjar blöda.
Vi måste beröra, vi måste ge poesi för dem som vill ha.
Vi använder löven som penslar och färgar världen
med de färger vi alltid älskade förut.
Allt det här har blivit som en kniv i bröstet
som passar där för var dag som går.
Om vi drar ut den så kommer all smärta, så vi låter
den vara kvar där som vår sista inspiration.

Vi ställer aldrig in en föreställning, inte ens när vi har dött.
Vi trollar i höstens mörker, vi är sådana konstnärer
Som alla känner till, och när de säger våra namn
så kan de även känna smaken av poesi.
Jag är jordgubbe och du är vanilj.

Men vad händer när vi glömmer, vad händer när vi bara står stilla?
Somnar världen till sist i våra vaggande händer?
Bakom ridån smakar vi bara som askan efter brinnande höstlöv
men våra kinder är lika röda som jordgubbar
och skinnet är lika oskuldsfullt vitt som vanilj.
Och vi berör mörkret, vi berör tystnaden
men vi slutar vara poesi.
Nu är vi andetag, älskling.
Vi behöver inga applåder.