Det är ofta som frånvaro av något är av viss betydelse.
Exempelvis frånvaro av rätt sorts uppmärksamhet.
Om hon (kvinnan, vilken som helst) tycker sig
uppmärksammad kan hon tänkas känna sig tvingad
att verka skarpt avvisande som för att markera,
om han (mannen, vilken som helst)
till äventyrs skulle kunna intresserad av henne.
Men om han tvärtom inte visar minsta skymt av intresse,
skall hon kunna komma att visa prov på frustration
och intolerans mot hans misstag
att inte rätt uppmärksamma henne.
Så vad gör en?
Handskas med situationen genom att flörta förstås.
Resultat? Hon blir uppmärksammad
men behöver inte göra annat än att flörta tillbaka,
eftersom en flört till ansvar inte betingar.
Flörtens existensberättigande, som jag ser det,
är att med humorns hjälp skapa balans och rum
för friktionsfritt umgänge.
Att ta ner barriärer och skapa möjligheter
för människor att samspela på lika villkor,
utan att de riskerar att förlora ansiktet.
Att vidare bryta is och lägga sordin
på möjliga utbrott av konflikter,
medan de ännu är i sin linda.
Den väl värde diplomaten är väl en som förstår
sig på flörten och har en smula insikt
i vardagspsykologi och pedagogik?
Jag, personligen, har stort behov
av avväpnande leenden från en om möjligt
förstående omgivning.
När en kvinna uppvisar ett beteende
för att mannen skall veta sin plats
att slinka iväg med svansen mellan benen,
så accepteras det
och applåderas ibland till och med.
Men om en man beter sig på samma sätt
så betraktas det gärna som högst barnsligt,
osportsligt, oborstat med mera.
Det är kanske det som menas med jämlikhet
i mångas ögon.
Men i mina ögon förblir det frånvaro
av sådan flitigt efterfrågad,
åstundad jämlikhet.
Snyft.

Hur gör jag då för att bli som omgivningen
kan tänkas ha mig till,
och samtidigt förbli spännande, fri och jämlik?
Genom att flörta?